Sov gott, älskade vän…

IMG_1051Det här inlägget har jag skrivit på under nästan en månads tid men det känns som att det aldrig blir ”färdigt”, dessutom är det fruktansvärt tungt att skriva… Min älskade, finaste Pippi finns inte längre. Hon somnade in den 2 augusti på Årstakliniken efter att hon ett dygn tidigare (äntligen) fått en diagnos. Pippi har under våren och sommaren blivit tröttare och flåsigare för varje dag som gått. En flat som är 8,5 år gammal men som inte orkar gå mer än runt kvarteret och som verkligen vill träna o leka men där orken inte finns, då är det något som verkligen är fel. Vid 2 omgångar var hon inne akut på Bagarmossen men de har tyvärr missat hur sjuk hon verkligen var. Vid besöket på Årstakliniken den 1 augusti gick veterinären genom henne från nos till svans och jag var nog bara glad att vi fick svar på många frågor och att vi träffade en veterinär som tog min oro på allvar. I efterhand inser jag att jag inte alls tog in att det faktiskt var en dödligt sjuk hund som jag åkte därifrån med. Det veterinären hittade var att hon hade vätska i lungorna, hjärtat var förstorat och att hon dessutom hade kraftig anemi. Planen var att sätta henne på vätskedrivande och att ta om blodproverna en vecka senare för att se åt vilket håll anemin gick men natten blev fruktansvärt tuff. 2 timmar efter att hon hade fått vätskedrivande så kunde hon knappt hålla tätt och eftersom hon redan medicinerades för inkontinens efter kastreringen så var det här en av riskerna med att testa vätskedrivande. Förutom att hon inte kunde hålla tätt så blev andningen sämre under natten och på morgonen var tandköttet vitt plus att gnistan i hennes ögon var borta, då tog jag beslutet att det fick vara nog. På fredagen ringde jag och fick en akuttid till kl 13.00. När vi kom till kliniken hade de förberett ett rum så himla fint med tända ljus o en tjock filt på golvet. Veterinären kom för att prata med mig och hennes ord gjorde mig säker på att det fruktansvärda beslut som jag var tvungen att ta, var helt rätt. Det tog bara någon minut efter att Pippi fått lugnande tills hon kröp in i min famn på golvet och där låg vi tills hon fick den sista sprutan. Med tanke på att hon var en hund som man brukar få ge extra lugnande eftersom hon inte brukade ”ge sig” och slappna av på vanlig dos så insåg jag hur dålig hon var när hon slappnade av på så oerhört kort tid. Allt gick jättelugnt och fint tillväga och jag kan bara tacka Årstakliniken för sättet och med den respekt som de har behandlat både Pippi och mig.

IMG_0961Jag har fortfarande svårt att förstå att hon inte finns kvar, vi hade så mycket kvar att göra! Pippi var en hund som tog plats och om hon inte tyckte att hon fick tillräckligt mycket uppmärksamhet så såg hon till att hon fick det! Min älskade pärla har gett mig (och andra) flera gråa hår och åren med henne har innehållit blod, svett och tårar. Träningsmässigt har det många gånger varit tufft eftersom hon inte riktigt var som andra hundar (t.ex. moment ska tränas i hela kedjor för så ser det ut på tävling!) eller när hon fick för sig saker, då gick det banne mig inte att få henne att ändra sig men hon har också lärt mig oerhört mycket och tillsammans har vi varit på många äventyr inom hundvärlden. Pippis kännetecken måste nog ändå vara hennes ständigt viftande svans och det är så jag vill komma ihåg min älskade vän.

OLYMPUS DIGITAL CAMERASOV GOTT finaste tanten.

Annonser